Lea 
Hej hej, jag är äntligen tillbaka efter ett helt år och har väldigt mycket att berätta 🤭.
Jag vill börja med att berätta om hur jag upplevde starten på KTH Flemingsberg. Jag började med att gå på uppropet. Det var väldigt stelt och pinsamt så fort jag gick in genom porten och in till lokalen. Ingen kände varandra och det var knäpptyst. Sedan fick jag stå i led där alla var uppdelade i vilken månad man var född på. Det första jag märkte var att någon hade glömt sitt id-kort men gick ändå till uppropet. Snubben hade tur att de var snälla nog att låta honom komma tillbaka nästa dag. Jag skulle få panik om jag glömde mitt id-kort på en så viktig dag. Efter att jag hade registrerat mig vid receptionen så letade jag efter personer jag kunde snacka med. Då såg jag två personer som satt på en bänk och jag fick mentalt övertyga mig att vara modig och börja snacka med de. Jag gick fram och frågade om de också skulle börja basåret och som tur så skulle de göra det. Sedan småsnackade vi och tog en promenad runt hela skolan. Vi fick senare veta att det skulle vara någon fest vid skolans pub på eftermiddagen, men ingen mer information fick vi. Jag blev bättre vän med en av personerna jag träffade för jag kände inte att jag klickade med den yngre personen.
När det blev eftermiddag så väntade jag och min nya kompis utanför pubben och vi började se en grupp personer med roliga hårdiadem med glittrande kulor. De väntade utanför pubben och jag blev då väldigt förvirrad. Det kändes som om vi hade missat någon viktigt information. Jag frågade en av faddrarna som också stod och väntade utanför pubben varför folk hade på sig sånt. Då sa faddern att man måste ha på sig sånt för att få komma in i pubben. Asså VAAA?! Vi fick ju inte veta någonting om sånt i förväg. Om jag inte hade frågat så skulle jag inte få delta på alla fester som hålls under mottaggningen. Man känner ju sig väldigt exkluderar och ignorerad 🥲.
Första mottagningsdagen började med att vi inte fick någon information och vi blev tvungna att fråga andra för att ens få veta om någonting alls. Det kändes som om mottagningen endast hölls för de som gick på ett högskoleingenjörsprogram. Det gjorde mig lite besviken och jag fick bild på hur det kommer kännas att plugga på just KTH Flemingsberg. Det kommer säkert vara mycket mer annorlunda när jag börjar på den “RIKTIGA” KTH Campus som är i stan.
På andra mottagningsdagen hölls det en labbgasque. Då fick vi lära oss hur sittning på KTH Flemingsberg fungerar. Man behövde också betala ungefär 120kr för att få delta och få mat och dryck. Jag kom inte ihåg så mycket om vad vi fick lära oss, men det jag kom ihåg som mest var att det gick runt en “washed up, wannabe Joker” som lärde oss hur man gör en “studentöl”.
Ingredienserna bestod av:
- Starksprit från din pappas skafferi.
- Vatten.
- Sojasås.
- Sist men inte minst DISKMEDEL!
Diskmedlet var till för att det ska imitera skummet som bildas av ölen. Det är ju det sjukaste jag har hört. Är det inte giftigt att dricka diskmedel!?. Labbgasquen var inte jättekul men inte heller jättetråkigt, den var bara “meh” 🫤. Det värsta som hände mig var att jag nästan svimmade. Det var så kvavt i lokalen att jag blev yr och det kändes som om jag skulle få en panikattack. Jag fick gå fram till baren och så gott jag kunde be om hjälp. Faddrarna som jobbade där fick snabbt ta ut mig ur lokalen. Jag misstänkte att det var p.g.a. adhd-medicinen som gav mig högt blodtryck då, men vid den tiden så visste jag inte det. KTH Flemingsberg delar pub med sjuksköterskestudenterna som pluggar precis andra sidan av lokalen. Som tur var det en sjuksköterskestudent som jobbade på baren och hon mätte mitt blodtryck och det visades vara ok. Det kände pinsamt att bara få panik från ingenstans och alla i puben såg ju mig. När jag kom tillbaka så var det en fadder som frågade framför min kompis och personerna som jag satt vid bordet med “är din panikattack okey nu?”. Asså hur kan man vara så omedveten om sin omgivning och bara fråga sådär?. Jag skämdes framför alla och det var verkligen inte en roligt upplevelse. Maten vi fick var inte alls god heller. Förrätten vi fick var rostad bröd med currysås, huvudrätten bestod av överkokta makaroner med lite skinka och efterrätten var kladdkaka med grädde. Jag blev magsjuk dagen efter 🤮.
Om jag ska sammanfatta mottagningen på KTH Flemingsberg så var den kaos, kaos och kaos 😤. Jag ville börja på Kungliga Tekniska högskolan, men istället hamnade jag på “Kungliga Tekniska Helvetet” 👺. Jag känner mig så ledsen när jag tänker tillbaka till mottagningen för den var så kaotisk och sorglig. Det var hela motsatsen till vad jag hade förväntat mig. Jag vill aldrig mer gå tillbaka dit igen.
Men…
Det positiva ur allt det negativa var ändå att jag fick en bra kompis 😊. Jag led inte ensam utan vi led tillsammans 😭. Jag hade någon i skolan jag kunde snacka skit om och vi kunde dela med oss om rykten och draman som skedde i skolan. Basåret var även bokstavligen ett “förberedande” program inför civilingenjörsprogrammen. Varje lilla slarvfel blev ett poängavdrag på tentorna, vilket gjorde det extremt svårt att nå ett högre betyg än ett D. Tentorna var inte heller standardiserade, eftersom lärarna ville inte att man “bara” skulle plugga inför tentorna för då visar man inte att man kan teorin. Det kan jag inte förstå, eftersom enligt mig är det ju meningen att man ska kunna plugga in så mycket fakta på kort tid som möjligt om man vill bli civilingenjör 🤔. Det betyder att det finns en chans att jag kommer ha det lite enklare på civilingenjörsprogrammet, förutom Teknisk fysik eller Teknisk matematik.
Nu måste jag berätta hur det var att plugga på KTH Flempan (Flemingsberg).
De första lektionerna bestod av att lärarna introducerade sig och “varnade” oss att om vi inte pluggar hårt så kommer vi inte att klara oss. Jag överdriver inte nu när jag menar att de “varnade” oss. De bokstavligen sa att vi inte går på “barnskola” längre och att ett betyg C på gymnasiet är knappt ett E på KTH. Vi blev nedtryckta och de försökte dra ned vår motivation så att vi skulle hoppa av basåret. Första terminen kändes som “hunger games” där alla försökte bara överleva basåret. Det var många som hoppade av och man märkte att folk slutade dyka upp på lektionerna en efter en. Om man inte pluggade minst 40h/vecka så skulle man inte klara av basåret i tid. Vi hade antingen kontrollskrivningar, labbar eller tentor varje vecka. Jag har aldrig i hela mitt liv pluggat så mycket som när jag pluggade på basåret. Det värsta med basåret var tentorna och kontrollskrivningarna. Jag fick funkastöd som bestod av extra skrivtid och hörselkåpor, vilket underlättade otroligt mycket. Men tentavakterna var så jobbiga och respektlösa. På första kontrollskrivningen var det en taskig tant som var tentavakt. Det var första gången jag skrev kontrollskrivning så jag hade ingen aning om hur det fungerade. Jag frågade då tentavakten när vi fick börja skriva och hon svarade med en nedlåtande ton “uuugh, vi har redan börjat” och sedan suckade hon. Jag hörde henne viska till den andra tentavakten “är de här funka studenter, det märks”. Jag blev så chockad och sårad men jag hade inte tid att tänka på det för jag behövde fokusera på kontrollskrivningen. Det var inte den enda gången jag upplevde något negativt och upprörande av tentavakterna. Det kom också ut en studie nyligen som visar att andra studenter upplevde samma sak som jag, alltså missnöje mot tentavakter, vilket denna rapport tar upp.
När jag skulle skriva kemi tentan så blev vi tvugna att byta tenta sal mitt under tentan p.g.a. att någon hade dubbelbokat salen för att göra labbar. Det var det absolut värsta jag någonsin hade upplevt på KTH Flempan. Vi fick då alla gå i led till en annan sal och alla studenter stirrade på oss när vi gick förbi. Till och med tentavakten tyckte det var väldigt konstigt att vi ens behövde byta sal och att det aldig har hänt förrut. Det absolut värsta av det värsta var att så fort vi var framme så tappade ena tentavakten tentapapperna som folk hade lämnat in. Papperna var helt synliga så att alla kunde se vad andra hade skrivit. Det sjukaste var att tentavakterna fnissade och snackade högt med varandra åt det 🤬. Jag dampade så hårt under tentan att jag fick ett B i slutbetyg på kemin, men jag fick plugga minst 60h/vecka för att få så högt betyg.
Det har hänt flera sjuka saker under tentorna och kontrollskrivningarna att jag började bli immun mot det. Någon dampade och slog på bordet, någon annan fuskade och någon annan hade en miniräknare som var urladdad.
Jag klarade inte matematik 3 och fysik 1 på första försöket. Jag fick F på fysik 1 och Fx på matematik 3. Jag hade bytt adhd-medicin från concerta till medikinet och till elvanse, vilket gjorde att jag blev nedstämd som en biverkning. Det var bara dåligt tillfälle att det skedde, men jag var ändå glad att jag fick F på fysiken för jag fick chansen att få högre betyg. Jag blev bara lite besviken av att jag fick Fx på matten för jag skulle annars ha fått C i slutbetyg, men det kommer inte spela någon roll sen när jag kommer in på civilingenjörsprogrammet 😌.
Jag kämpade igenom allt och mina slutbetyg blev:
- Kemi 1 - B
- Matematik 3 - D
- Fysik 1 - D
- Matematik 4 - D
- Fysik 2 - E
Total poäng: 180p
Jag är otroligt stolt över mig själv och jag har bevisat för mig själv att jag kan mer och kan bli vad jag vill. Men jag vill tacka min man som hjälpte mig igenom hela basåret och utan honom skulle jag aldrig ha klarat basåret 🥰. Jag lyckades även hitta en bra kompis som jag fortfarande snackar med 🥳.
PS. Jag märker att mitt skrivsätt har blivit mer strukturerat p.g.a. den nya adhd-medicinen jag tar som heter Atomoxetine 🤣.
PSS. Ursäkta för stavfelen. Jag skrev bloggen mitt på natten 😅.
Vi ses snart igen och då kommer jag att berätta allt om mina nya planer inför civilingenjörsprogrammet.
Kommentarer
Har du några kommentarer, frågor, trevliga ord eller andra synpunkter? Klicka då här ☺️ Ser fram emot att få höra från er!
Tomorrow's the day!